VIsdomskoden I, Den felande länken, kapitel 31
 
Vårdagjämningen
Angelo klädde på sig, tog fram sin enda ägodel och stoppade den i fickan på den svarta skinnrocken. Trots att den förmodligen skulle bli alldeles för varm fick han en tvingande känsla att ta den på sig. Slutligen drog han skinnmössan över det allt hårigare huvudet. Mössan skulle höja kroppsvärmen ytterligare, men det fick vara hur det ville med den saken, attributen skulle på av nå-gon anledning. Han såg sig i spegeln, log ett snett leende mot sig själv och gick raka vägen mot Saint-Sulpice.
Carlos och Elis gjorde sig i ordning på var sitt håll. Carlos tog på sig en t-shirt han fått i present av en av sina författare. Tröjan hade ett flikigt grönt löv på framsidan och var i största laget, troligen Angelostorlek, men den kändes högtidlig nog att fira vårdagjämningen i. Till det hade han ett par lagom slitna jeans och sneakers. Avslutningsvis slängde han en lila vintagekavaj över axeln. Den udda ekiperingen fick honom att känna sig som en sofistikerad hippie, vilket passade honom perfekt en dag som denna.

Elis tog fram en nystruken, vit kaplanskjorta som han kombinerade med ett par lika välstrukna, svarta chinos. Till det valde han en kavaj av ett exklusivt svenskt märke de flesta aldrig hört talas om. Han suktade mot lackskorna, men valde istället ett par bekväma promenadskor. Man kunde aldrig så noga veta vad dagen hade att erbjuda och han ville vara på den säkra sidan, åtminstone när det gällde något så elementärt som klädseln. Därefter drog han på sig den grå kepsen och gick för att möta Carlos och Sharon. Praktiskt nog låg deras hotell i riktning mot utflyktsmålet.

Sharon kunde inte bestämma sig för vad hon skulle ta på sig, trots att hon inte hade särskilt mycket att välja på. Till sist fastna-de hon för en vit tröja, ett par indigoblå jeans och en rosa skinn-kavaj. Kavajen var lika snygg som den var bekväm. Hon ville vara vårligt, nästan lite jungfruligt klädd, när hon fick chansen att fira vårdagjämningen i en stad som Paris. Hon fnissade åt sina egna tankar. Vad spelade det för roll vad hon hade på sig? Hon skulle tillbringa dagen i en kyrka, tillsammans med Elis, sin kusin och ett gäng okända och för hennes del ovidkommande kyrkobesökare. I vilket fall som helst såg hon fram emot att få se solen skina in genom kyrkfönstret och träffa markeringen längs meridianen. Det plingade till i telefonen. Elis och Carlos hade anlänt. Sharon avstod de rosa nitförsedda högklackade skorna och stack fötterna i sina skinande vita Converse.
Det var en brokig skara kyrkobesökare som traskade iväg längs stadens gator för att delta i vårdagjämningsfirandet.
 

 
Sharon, Carlos och Elis stod framför ingången till Saint-Sulpice när två män kom springande rakt emot dem. Den ena slet åt sig Sharons handväska och sprang i riktning mot Saint-Germain.

Angelo kom gående nerför gatan, fick syn på vad som pågick, tog ett par långa kliv mot tjuven och slet ifrån honom väskan. Han gick fram till Sharon och räckte henne väskan med ett ”S’il vous plait, Mademoiselle” på klingande franska.
Sharon stod som paralyserad och stirrade rakt in i Angelos självlysande ögon.
Carlos ryckte in och räddade situationen: ”Hallå där! Våra vägar korsas visst igen?”
”Tydligen … Har ni ett specifikt ärende i kyrkan en dag som denna?” frågade Angelo, mest för att ha någonting att säga, men också för att han anade att de hade ett regelrätt ärende.
”Det är väl vårdagjämning! Kyrkan råkar ha ett speciellt litet spektakel för att fira just den händelsen”, svarade Carlos.
”Då kanske man ska gå in och ta sig en titt på det då”, sa Angelo och gick mot ingången.
Sharon skakade i hela kroppen. För säkerhets skull höll hon sig tätt bakom Angelo. På darriga ben tog hon in synen av den stolta, aristokratiska hållningen. Det var verkligen något av en prins över honom, tänkte hon, innan hon kom på sig själv och slog bort de fåniga tankarna. Klockan närmade sig tolvslaget och vårdagjämningens höjdpunkt skulle inträffa tre minuter över tolv.
Exakt på den utsatta tiden letade sig solstrålarna in genom fönstret och träffade metallplattan på golvet. Några turister kommenterade händelsen, men för övrigt var det inte många som deltog i firandet. Plötsligt kastade Angelo en igenkännande blick mot Sharon, räckte henne handen och bad henne följa med. Han riktade en gest mot Carlos och Elis att allt var som det skulle.
Carlos vände sig till Elis: ”Ska vi följa efter?”
”Nej, vi avvaktar. Angelo såg ut att veta vad han gör. Om de inte är tillbaka inom en timme, ringer vi polisen.”
Angelo drog med sig Sharon ut ur kyrkan. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
”Kom! Jag ska visa dig något! Vi har en chans på miljonen! Mina minnen är tillbaka! Jag känner igen dig, Sharon Lily Malkhina Westling. Du har en tatuering på vänstra skinkan!”
Sharon rodnade lätt och satte fart på benen. ”Vart ska vi?” ”Vi ska in här!”
Angelo pekade på en gallerförsedd ingång i stenväggen framför dem. Sharon lade märke till siffran trettiotre ovanför dörren. Angelo slet tag i gallret och kastade iväg det. Dörren innanför var låst. Han svor till.
”Har du med dig staven?”
Sharon tog upp Isisstaven ur fickan och räckte den till Angelo.
Han stack in staven i låset och rabblade några haranger på ett uråldrigt språk. Dörren gled upp, och de gick in. Sharon log. Det fanns alltså en krypta i Saint-Sulpice …
De tog sig framåt i en fuktig stenkorridor tills de kom till en trappa som ledde snett nedåt i ena riktningen och uppåt i den andra. Angelo räckte Sharon handen och de gick mot den nedåtgående trappan. En lång, mörk tunnel bredde ut sig framför dem. Några halvtrasiga facklor var placerade längs ena väggen. Angelo ryckte lös en av facklorna, plockade upp en tändare och satte eld på facklan. Han tog facklan i ena handen och fattade ett stadigt tag om Sharon med den andra. De knallade på så snabbt de kunde i den underjordiska tunneln, tills den tog slut och de hamnade framför en massiv trädörr.
Angelo kastade en snabb blick på Sharon, kysste henne lätt på munnen, öppnade dörren och ledde henne mot en trång, stinkande gång. Gången lutade kraftigt nedåt, marken var täckt med jord och det rann vatten längs väggarna. Den ojämna marken var hal och slemmig. Sharon tackade sin skapare för att hon valt rätt sorts skor.
Efter en stund tog gången tvärt slut och de stod framför en vägg. Väggen var täckt med dödskallar och benknotor och Sharon antog att de var i närheten av katakomberna. Angelo kastade undan ett gäng dödskallar och sparkade in dörren som kom fram bakom. Han vek sig dubbel och kröp in med Sharon tätt efter sig. Sharons hjärta bultade oroväckande. Innanför fanns en lång korridor med dörrar i olika riktningar. Angelo gick fram till en av dörrarna. En Davidsstjärna med den återkommande ormen formad som ett S med ett spjut igenom var inristad ovanför kar- men och ett par dödskallar med korsade benpipor var strategiskt utplacerade på båda sidorna om öppningen. Sharon huttrade till och undrade vad hon gett sig in på. Angelo kände in hennes re-aktioner.
”Det är lugnt! Du kan gå in”, sa han och ledde henne framför sig mot en fallfärdig stentrappa. Trappstegen var ojämna och vassa. Det doftade unket av stearin, mögel och någonting obestämbart som stack i näsan på Sharon. Hon fick en hostattack och tvingades stanna. Angelo lade handen på hennes rygg, hostattacken upphörde och de fortsatte framåt. Efter några hundra meter stoppades de av ytterligare ett hinder i form av ett järngaller. Angelo tog tag i gallret och tryckte till. Gallret gav vika och ett moln av damm och andra partiklar rördes upp ur fästet. Sharon förberedde sig på ytterligare en hostattack, som märkligt nog uteblev.
De fortsatte framåt tills de kom till en återvändsgränd. Angelo drog undan ett svart skynke från väggen. Sharon gjorde stora ögon när den vackraste trädörr hon någonsin sett lyste mot henne i dunklet. Den bågformade, ljusbruna dörren var smyckad med snidade blommor av alla de slag. Ungefär i ögonhöjd fanns ett kors med en ros i mitten. Angelo stod en stund med handen på dörrhandtaget, satte foten mot en sprint i golvet och drog handtaget uppåt, samtidigt som han stack in tre fingrar i kronbladen på rosen. Den tunga dörren gled upp med ett motsträvigt gnissel och de stod framför en stor, grottliknande sal. Hela rummet var täckt med spindelnät i olika storlekar och format.
Sharon kände hur en våg av skräck drog genom henne. Angelo gick längst in i rummet och flyttade på en tunna. Sharon stirrade ner i ett svart hål som verkade leda rakt ner i avgrunden. Hennes hjärta gick över i sken.
”Vart ska vi?”
”Vi ska ner i hålet.” Angelo pekade mot öppningen i golvet. ”I normala fall hade jag låtit dig gå före, men för säkerhets skull går jag ner och kollar läget.”
Angelo gav Sharon facklan och försvann ner i avgrunden. Sharon hörde hur han rumsterade om därnere. Efter en stund letade sig en strimma ljus uppåt. Angelo log mot henne från underjorden.
”Kom! Jag tar emot dig!”
Sharon placerade facklan i en hållare på väggen, lade benen över kanten, släppte taget och gled ner genom hålet. Angelo tog emot henne och höll henne intill sig, tillräckligt länge för att hinna känna hennes hjärtslag. Deras blickar möttes och Sharons rädsla omvandlades till lika delar nyfikenhet och upphetsning. Angelo log och visade in henne i en magnifik, underjordisk sal. På väggen fanns hundratals varianter av Salomons sigill.
Han vände sig om med en bugning. ”Välkommen till Templet! Den här stunden har jag väntat på …”
Sharon drog omedvetet handen genom håret och såg sig om i det magiskt vackra rummet. Enda ljuskällan var en lykta i svart metall. Själva hållaren föreställde en kvinna med en fackla i handen. Likheten med Frihetsgudinnan var knappast en slump. Sharons hjärta slog ojämnt innanför bröstet. Skulle det verkligen hålla för allt detta? Kanske befann hon sig mitt i en märklig dröm som hon snart skulle vakna upp ur? De välvda portalerna var byggda i olika skikt, nästan som i kryptan i Chartres. Innanför den bortersta portalen fanns en tron. Sharon satte handen för munnen. På den sanslöst vackra guldglänsande tronens ryggstöd fanns samma symbol som på tronen i hennes dröm … Den som liknade ett T med en strålande ögla.
Sharons tankar löpte amok. Det var som om tronen och väggarna väckte någonting ursprungligt till liv i henne. Till skillnad från tronen i drömmen hade denna inga lejontassar och inga lejonhuvuden. Istället hade den pyramidformade knoppar på sidorna, ryggstödet var högre och smalare och slutade i en spets. Det obeskrivligt vackra, gyllene materialet fick hela grottan att vibrera och Sharons ögon att bländas.
”Vems tempel är detta?” viskade hon.
Väggarna svarade med att sända ut osynliga vibrationer. ”Kalla det vad du vill, men denna underjordiska sal användes
en gång i tiden av Ordens översteprästinnor – med andra ord    av Mariprästinnorna. Några av dem som verkade här var Maria Magdalena och de som blev hennes efterföljare. Större delen av tiden föredrog hon dock att vistas i södra Frankrike. Vi befinner oss mitt i en kraftfull månportal. Månen hänger samman med det heligt feminina, som i sin tur står i direkt kontakt med den ursprungliga visdomen. Prästinnorna inom Isiskulten visste hur de skulle skapa utifrån sina högre syften och de kände till hur man fick anden att bli ett med materien. Maria Magdalena var vägledande inom kulten. Det var hon som initierade våra under jordiska prästinnor, så att de kunde sprida den ursprungliga läran vidare.”
Sharon kippade efter andan. Här stod de på en av planetens mäktigaste platser och Angelo berättade sagor som var sanna, men som hade tvingats ner i underjorden tillsammans med de enda som hade kunnat berätta.
”Den senaste översteprästinnan i denna församling var Geneviève.”
”Geneviève? Menar du Sankta Geneviève? Paris skyddshelgon?”
Sharon såg kvinnan med de långa flätorna framför sig, och pusselbitarna föll på plats.
Angelo svarade med en underton av smärta i den annars så behagliga rösten: ”Geneviève var en i raden av prästinnor som Katolska kyrkan helgonförklarade efter att först ha sugit kraften ur på grund av de kraftfulla visioner de hade förmåga till. Geneviève betyder ättelinjens fru, och hon var en av de våra. Den romersk-katolska kyrkan var i sitt tidiga skede. Kyrkans män ville ha kontroll över vilka visioner och profetior de initierade fick till sig, så att det inte gick stick i stäv med deras sätt att se på saker och ting. De gick till och med så långt att de låste in prästinnorna i oåtkomliga kloster där kyrkans överstepräster kunde ha dem under uppsikt. Syftet var att utnyttja deras visioner för egen del. I vissa fall avrättades de som inte samarbetade. Geneviève stod under biskop Germanus beskydd. Tack vare det kom hon undan med livet i behåll. På slingriga vägar var hon kopplad till de tidiga merovingerna, och vilka de var är en historia för sig. Geneviève fick hunnerna och deras ledare Attila att lämna Paris efter att hon uppmanat folket att delta i en maratonbön. Som prästinna kände hon till hur bön och medveten intention fungerar, vilket gjorde henne till ett hot i maktens ögon. Detta bidrog till att det blev ännu viktigare för kyrkan att helgonförklara henne och översätta det hon sysslat med till kristna mirakel i den omgjorda kristna lärans namn. Platsen vi befinner oss vid ligger mitt på det kraftstråk, vilket kopplar samman Isislinjen med spiralen som utgår från pyramiden i Giza – även kallad den vita liljans stam. Kombinationen av dessa kraftfält bildar en maximal supervortex, där energikoncentrationen gör att de intentioner man för tillfället håller sig med förstärks tusenfalt. Bibelns texter har blivit översatta i omgångar, från det ena språket till det andra. Många original har dessutom försvunnit. En av de viktigaste raderna i hela den boken har blivit felöversatt flera gånger. Uttalandet handlar om hur en bön är avsedd att användas för att den ska fungera.”
Angelo citerade den för honom välkända strofen:
”Allt vad I bedjen om i mitt namn, tron att I redan har fått det, och det skall varda eder givet.”
Sharon kände kraften i orden slå an en sträng av minnen som hon inte kunde tolka.
Angelo fortsatte: ”Så lyder originalversionen. Man ska be i tacksamhet, som om man redan har tillgång till det man önskar sig. Man ber alltså som att det man vill ska ske, redan har inträffat. Förstår du vad jag försöker säga?”
Sharon nickade. Hon häpnade inför Angelos insikter och hur han helt naturligt pratade på som taget ur en sedan länge glömd historiebok. Hur kom det sig att detta underjordiska tempel fortfarande fanns kvar? Angelos orden hade tydligen varit samman-kopplad med de tidiga kristna, som sett till att upprätthålla traditionerna så länge det gick. Sharon tog in atmosfären i rummet. Den kändes tung av magiska ceremonier och gudomliga föreningar, men också av plågade själar. Förmodligen hade templet använts av andra än de invigda.
”Känner du igen dig?” frågade han.
Sharon tvekade. ”Inte direkt. Men jag känner igen symbolen på tronen.” En tanke slog henne: ”Hade Geneviève några särskilda kännetecken?”
”Ja, en fackla, liksom samtliga översteprästinnor inom Orden. Katolska kyrkan ersatte den ofta med vanliga vaxljus i händerna på sina helgon.”
Nu var Sharon helt säker på att det var Geneviève som visat sig i hennes dröm. Biskop Germanus hade överlämnat en fackla som symbol för evighetens låga.
Angelo drog Sharon intill sig: ”Vi har ingen tid att förlora! Vårdagjämningen ger oss unika möjligheter att ta oss genom den skyddande slöjan som annars hindrar oss från att se igenom illusionerna.”
Han bugade sig med en gest i riktning mot tronen: ”Var så god! Den elektrumförsedda tronen är din!”
”Menar du att jag ska sätta mig på den?”
Angelo rättade till skinnmössan. ”Se så, sätt fart! Jag kan inte hålla tiden stången hur länge som helst!”
Sharon gick fram till den glänsande tronen. Den välkomnade henne med att sända ut en energi som var allt annat än subtil. Sharon stod en stund i skenet från tronen och tog in vibrationerna. Det mystiska materialet skiftade i guld och brons. Hon tvekade … Angelo tog ett resolut tag om hennes midja och hivade upp henne på sätet. I samma ögonblick som hon satte sig drog en våg av energi genom hennes kropp. Det skinande energifältet gick över i rött, som om någon slagit igång en jättelik, pulserande laser.

Angelo, som återigen mindes hela deras gemensamma historia, slöt ögonen och en blå låga slog upp runt hans panna. Tronen svarade med att sända ut en våg av frekvenser genom Sharons nedre energicentraler och vidare upp mot hennes hjärta. Flödet gick sedan som en loop mellan Sharons hjärta och tronen. Sharon vågade inte röra en fena. Med benen hårt tryckta mot sätet satt hon som paralyserad. Efter en stund blev hon ett med tronen och hela det underjordiska templet. Angelo öppnade ögonen och Sharon mötte hans blick. Den blå lågan letade sig in i Sharons hjärta och fick fragment av gamla minnen att vakna till liv.
Energiflödet från tronen dunkade i hennes ben och underliv. Sharon blundade och fokuserade på sitt hjärta. De kraftiga pulsationerna verkade komma från ett jättelikt, vibrerande hjärta någonstans i djupet av jordens inre. Tronen agerade katalysator och fick flödet att röra sig i en åtta mellan jordens hjärta och Sharons. Proceduren upprepades om och om igen tills hela rummet vibrerade likt ett gigantiskt, underjordiskt sköte. Intensiteten i flödet blev allt starkare och Sharons kropp skakade okontrollerat. Effekten av påslaget slog upp genom väggarna, med kraft nog att fylla hela Paris. Under några minuter fick Sharon uppleva hur det kändes att bli använd som en levande portal mellan himmel och jord. För hennes inre fladdrade symboler förbi i en rasande fart. Den dubbla åttan i olika varianter återkom, men även kvinnor i olika skepnader. Sagolikt vackra, drottninglika kvinnor med extremt långt hår i olika blonda och röda nyanser, liksom mindre och mörkhyade kvinnor, precis lika vackra men inte med samma drottninglika hållning. De mindre kvinnorna verkade bli upplärda av de större, som i sin tur passades upp   av de mindre. Ett minne från en svunnen tid kastade sig över henne. Hon höll tillbaka en våg av kväljningar när bilden av en vagga trädde fram – en vagga som var skrämmande tom. Bilden rörde upp ett urgammalt känslominne. Sharon öppnade ögonen och vibrationerna från tronen upphörde. Hon stirrade på Angelo med blicken fylld av skräck.
”Vad hände med honom? Vad hände med vår son? Och vem är Lilithu!?”
Angelo placerade ett finger mot Sharons läppar och såg henne djupt in i ögonen. Den outgrundliga blicken brann av en oförlöst, uråldrig smärta. Han plockade upp den astronomiska kalendern och placerade den i Sharons handflata. Sharon såg på när de små kugghjulen sakta började röra sig. De fasansfulla tankarna kom av sig, skräcken och ångesten ersattes av en djup, inre frid och kugghjulen stannade i en ny position.

Angelo registrerade planeternas positioner. Sharon undrade vad de ville säga.
”Kalendern visar att startsignalen för den nya eran just har gått. Konstellationen Lejonets styrstjärna Regulus har, efter en tids tvekan, tagit klivet in i Jungfrun. Detta kommer att aktivera Vattenbäraren, eller Vattumannen, som i sinom tid kommer att befrukta henne. Det är allt vi behöver veta just nu.”
Angelo var nu helt säker på att kvinnan framför honom verkligen var den han väntat på, och som hade kommit och gått utan att han hunnit med att lokalisera henne. Som på en given signal stack han handen innanför rocken och plockade fram ett smycke. Nu förstod han varför han prompt skulle ha rocken på sig.
Åsynen av det vackra smycket med den mytomspunna pärlan gav Sharon rysningar i hela kroppen. Angelo lutade sig framåt och fäste smycket runt hennes hals. Den dova, maskulina doften slog an en sträng i Sharons feminina delar. Smycket kändes förunderligt bekant, pärlan började glimma i regnbågens alla färger och liljan blänkte vackert mot hennes brunbrända hud.
Angelo gav Sharon en blick som fick henne att rodna. För säkerhets skull sträckte han fram handen och hjälpte henne ner från tronen. Sharons ben darrade, och hon ryckte till när ytterligare en energivåg gick rakt in i hennes hjärta. Angelo lade handen under hennes haka och kysste henne. En explosion av vällust drog genom Sharons kropp och fick henne att tappa balansen. Angelo tog ett fast tag om hennes rygg och fortsatte kyssa henne med en sinnlighet som han glömt att han ägde. I det ögonblicket fanns bara ett enda och det var allt som fanns. En blå låga fladdrade fram och tillbaka mellan deras vidöppna hjärtan.
Sharon insåg att från och med nu skulle ingenting bli sig likt, och Angelo visste att han, äntligen, hade kommit hem …
 
Det var dags att lämna kryptan. Sharon såg sig om i templet en sista gång. Tronen sa adjö genom att sända ut en dubbeltvinnad spiral av genomskinlig rök. Sharon kände sig pånyttfödd. En stark känsla av att hon skulle klara det som väntade fyllde henne. De gick mot utgången, tog sig upp ur hålet och gick genom gången som skulle ta dem tillbaka till den underjordiska korridoren. När de närmade sig dörren såg de genast att något inte stämde. En tjock regel låg framför gallret. Någon hade stängt in dem i kryptan! Angelo försökte få undan regeln, men den vägrade ge med sig.
”Ge mig staven!” uppmanade han.
Sharon stoppade handen i fickan, tog fram staven och räckte den till Angelo.
”Ta av dig halsbandet!”
Sharon gav Angelo smycket. Han tog staven i ena handen och smycket i den andra, lade pärlan mot den tomma platsen i mitten av trianglarna och tryckte till. Sharon såg på när pärlan lossnade ur fästet och sögs in i utstansningen. Angelo riktade staven mot låset och fokuserade på pärlan. Staven började vibrera i allt högre hastighet tills den blev nästan osynlig. Vibrationerna fick gallret att skaka våldsamt, och regeln lossnade ur fästet med ett brak. Angelo släppte den upphettade staven i marken och tryckte handen mot bergväggen. Ett fräsande ljud hördes. Han grimaserade och slog med handen i luften för att kyla ner den.
Sharon kisade mot staven som låg på marken och eftervibrerade. Ljuset från pärlan var så starkt att hon måste titta åt sidan för att inte bli bländad. Sharons förstånd togs till sin yttersta gräns. Hur märkliga hennes drömmar än hade varit, stod de sig slätt i jämförelse med detta. Angelo plockade upp staven, stoppade den i innerfickan och satte handen i luften framför sig, som om han sökte efter något. Den blå lågan letade sig mot hans bakhuvud.
”Vi måste ta en annan väg! Kom!”
Han räckte Sharon handen och de traskade på tills den underjordiska korridoren delade sig åt flera håll. Angelo valde en tunnel som lutade snett uppåt. De gick minst ett par kilometer och passerade flera dörrar med olika typer av koder som Angelo kunde utantill. Till slut kom de fram till en dörr som ledde rakt ut mot en vägtunnel. De tog sig sakta framåt på den trånga avsatsen mot biltrafiken. Sharon tryckte sig mot väggen så hårt hon kunde tills tunneln äntligen tog slut. Angelo tog hennes hand och de gick upp mot en betydligt säkrare gata.
Sharon stirrade på monumentet som tornade upp sig framför dem. En svart hållare med en guldfärgad fackla i jätteformat stod på ett torg en bit från tunneln. Angelo förblev oberörd, men Sharons inre var i upplösningstillstånd. Den gyllene elden var en exakt kopia av den som Frihetsgudinnan haft i sin hand innan den sprängdes … Om Sharon inte mindes fel var detta platsen där prinsessan Diana blivit ihjälkörd i slutet av 90-talet. Hon höll tyst om sina funderingar. Istället frågade hon vart koordinaterna hade pekat.
Angelo såg frånvarande ut. ”Graalberget”, svarade han. ”Porten mot Sion.”
Scenariot förändrades i ett slag, och Sharon förstod vad som hade hänt. I samma minut som de kommit utanför de telluriska stråken hade Angelo tappat minnet igen. På stående fot bestämde hon sig för att inte släppa honom ur sikte en enda sekund.
”Vem är du?” frågade han.
”Jag är din fru, Sharon Marmore”, svarade Sharon bestämt. De tog varandras händer och gick mot vänstra stranden igen.
Angelo kände sig upprymd. Han visste inte vem kvinnan han höll i handen var, men hon var vacker på ett sagolikt sätt och han var klart och tydligt förälskad.
”Bor vi i närheten?” frågade han.
”Nej, vi bor en bit härifrån. Du har varit på vift ett tag. Kommer du ihåg var du har varit?”
”Det enda jag minns är att jag vaknade upp på ett hotell i Budapest.”
”Hur hamnade du där?” försökte Sharon.
”Inte en aning. Jag vaknade upp i en hotellsäng utan den blekaste aning om var jag befann mig, men jag minns att jag var förvånad över att jag inte förstod språket.”
Kan tro det, tänkte Sharon, och fick en stark känsla av att de inte skulle låta Angelo få veta vem han var.
”Vem är jag?” frågade han. Sharon svarade inte.
”Okej, var kommer jag ifrån?” ”New York”, ljög hon.
Angelo smakade på namnet. ”New York … Är det dit vi ska?” ”Inte än! Vi har en del att ta tag i på den här sidan Atlanten
först.”

Angelo verkade nöja sig med svaret. De gick mot Saint-Sulpice för att se efter om Elis och Carlos var kvar, men de hade lämnat området. Sharon plockade fram telefonen och slog akutnumret till Carlos, föreslog att de skulle ses och för säkerhets skull ta in på samma hotell. Någon, eller några, hade stängt in dem i kryptan. Sharon mådde illa när hon tänkte på vad som kunde   ha hänt. För säkerhets skull skickade hon ett sms till Carlos och bad honom och Elis att inte avslöja för mycket inför Angelo om hans identitet.
 
En stund senare satt de i Angelos svit, djupt försjunkna i kartan han lämnat efter sig i Chartres. Sharon såg att en av markeringarna pekade mot ingången till det underjordiska templet. Elis tog fram en modernare karta och jämförde med. Sharon gjorde ett försök att bedöma hur långt de hade gått under jord och räknade ut att Isistemplet förmodligen låg under Notre-Dame. Elis pekade på området där kopian av Frihetsgudinnans eld fanns. Platsen hette Place de l’Alma. Sharon visste att Alma betydde jungfru på hebreiska och själ på spanska. Dessutom hade hon för sig att det även kunde betyda mångudinna, men på vilket språk mindes hon inte. Förmodligen på gammal sumeriska.
Carlos reagerade blixtsnabbt: ”Varför har de placerat en skulptur som är en exakt kopia av Frihetsgudinnans fackla på just den platsen? Kanske är det ingen slump att Lady Diana kördes ihjäl vid en av ingångarna till Isistemplet?”
Sharon sneglade mot Angelo. Han tog av sig den åtsmitande skinnmössan och blottade sin blonda hårstubb. Ingen sa något, men de tänkte desto mer. Angelo lade sig på sängen och som- nade. Sharon såg sin chans att återge det som hade hänt.

Carlos lade pannan i djupa veck. ”Vad ska allt detta betyda? Vi har ett tempel under jord, en tron med symboler som lik-   nar den egyptiska ankhen och du får faktiska minnen av något som knappast kan vara annat än från tidigare liv. Dessutom står jättefacklan på platsen där prinsessan Diana jagades till döds en gång i tiden. Om jag inte helt missminner mig skrev en av mina konspiratoriskt intresserade författare en hel bok om den olyckan. Diana hade tydligen en parfym uppkallad efter sig som hette just Isis.”
Sharon strök sig över halsen. Hon saknade smycket med pärlan som låg kvar i Angelos jacka. ”Jag tror att det är själva Isiskulten som är viktig i sammanhanget. Allt verkar gå väldigt långt tillbaka i tiden, förbi den egyptiska eran där ’gudinnan’ Isis var verksam. Jag misstänker att kvinnorna som visade sig i min vision var utomjordiska kvinnor, och att de lärde upp mänskliga aspiranter i prästinneämbetet. Troligen var Isis en slags visdomsgudinna som prästinnorna kunde åkalla för att inhämta kunskap. Jag vet inte vad jag ska tro, men det står i Serpent Rouge att Isis och Magdalena är en och densamma och att det är hon som är de initierades ursprungliga fru av korset. Förresten står symbolen på tronen för den sumeriska gudinnan Inanna, och hur hon passar in i sammanhanget kan man verkligen undra.”
Elis rev sig i huvudet. ”Vad kan det vara för fru som är kopplad till korset om inte Jungfru Maria? Är det kanske hon som är densamma som Isis?”
Carlos såg fundersam ut. ”Kom ihåg att Nibiru även kallas den korsande planeten. Som alltid finns det säkert många tolkningar, men det skulle inte förvåna mig om Isis tillhörde folket från den tolfte planeten på ett eller annat sätt, vilket i så fall, om vi ska tro Serpent Rouge, även Maria Magdalena kan ha gjort.”
Sharon höll med om att saken säkert låg inlindad i flera lager. ”Strofen kanske ska tolkas mer symboliskt? Min känsla är att Isis är kopplad till underjorden och energiflödet som kommer därifrån. Jag har känt kraften i portalerna, både här och i Chartres, och jag kan förstå om människor behövde vägledning för att hantera dessa flöden. Jag har hört talas om folk som har dött på energiportaler, bland annat vid en som finns på ett berg i södra Frankrike.”
Det snurrade till i Carlos bakhuvud. ”Du menar hon som var medlem i ett gammalt sällskap som ska ha varit verksamt i närheten?”
Sharon nickade.
Carlos letade i minnet: ”Berget ligger dessutom mellan två torn som är helgade åt just Maria Magdalena, och portalen ligger på samma meridian som Saint-Sulpice … Det ena av Magdalatornen ska ha funnits i Girona i Spanien och blivit renoverat efter originalritningar någon gång runt 1850, men det sprängdes senare av någon anledning. Det andra tornet finns i Rennes-le- Château och byggdes i början av 1900-talet av en präst som hette Bérenger Saunière. Han byggde även en kyrka helgad åt Maria Magdalena ovanpå en annan, äldre kyrka.”
Carlos drog efter andan. Sharon log åt hans iver.
Carlos fortsatte oförtrutet: ”Det sägs att han hittade ett gammalt dokument i en av kyrkpelarna som avslöjade en viss blodslinje kopplad till Maria Magdalena. Enligt samma källor tog Saunière med sig dokumentet till den tidens biskop i, gissa var, om inte återigen vårt kära Saint-Sulpice! Biskopen, eller någon som var kopplad till honom, hjälpte Saunière att översätta dokumentet, som antagligen var kodat eller skrivet på ett språk som fallit i glömska. Därefter återvände han till Rennes-le-Château, rik som ett troll. Han dog senare under mystiska omständigheter. Vissa menar att han blev mördad av illvilliga infiltratörer. Det finns nämligen de som anser att symboliken i kyrkan skvallrar om att Jesus inte alls dog på korset och att han fortfarande var vid liv runt år 45. En av mina författare påstår dessutom att det finns tydliga kopplingar till Salomon och det mytomspunna Atlantis i den kyrkan.”
Sharon häpnade åte
rigen över hur den gudomliga ordningen serverade den ena synkroniciteten efter den andra.
”Som grädde på moset finns sigillet från Serpent Rouge målat på väggarna i Maria Magdalenas kyrka”, upplyste Carlos och tog fram en öl ur kylskåpet. Han kisade mot Sharon. ”Jag tycker du ska ta dig en titt på de där grejerna. Kyrkan i Rennes-le-Château sägs vara byggd på ytterligare ett Isistempel. Dessutom har en annan av mina författare hittat lämningar av ett Mayaliknande tempel och en del andra spännande saker i området. Jag skulle själv inte ha något emot att undersöka detta. Arkeologen i mig vaknar till liv bara jag snuddar vid tanken.”
Elis harklade sig, knäppte upp översta knappen på kaplanskjortan och tog ett befriande andetag. ”Med tanke på att den gamla nollmeridianen även kallas Isislinjen är det kanske inte så konstigt om linjen går ner till en liten ort som heter Rennes-les- Bains där det finns en stol av sten som kallas Isis tron.”
”Det är ju i närheten av Rennes-le-Château!” utbrast Sharon. ”Isistronen kallas även för Djävulens stol. Den finns på ett berg mitt ute i skogen!”
”Bara det”, flinade Carlos. ”När åker vi?”
Sharon log mot sin kusin. Han kände henne alltför väl. ”Jag antar att vi inte vågar ta Angelo till USA?”
”Nix, det är helt uteslutet!” avgjorde Carlos. ”Däremot tänker jag åka dit och försöka få tag på Angelos översteprästinna. Hon om någon borde veta vad som har hänt där borta. Jag har en känsla av att det är något riktigt stort i görningen, speciellt med tanke på sprängningen. Jag föreslår att du och Angelo tar hand om slottet under tiden. Om ni vill kan ni passa på att undersöka alla de platser som är kopplade till sägnerna om Maria Magdalena. Det var ju i Marseille som hon och hennes följe gick iland när de flydde från Jerusalem efter Jesus förmodade död.”
Sharon blev återigen påmind om att Carlos var skeptisk till att Jesus hade dött. Själv visste hon inte vad hon skulle tro, men tankarna som kommit över henne i Sulpice ville inte riktigt släppa. Carlos spann vidare på den utlagda tråden: ”Apropå det där med att Paris skulle vara uppkallat efter Isis, alltså Par-Isis … Faktum är att det bodde ett keltiskt folk i Paris några hundra år före Kristuseran som kallade sig parisierna, eller parisii. De höll till på Île de la Cité, ön där Notre-Dame ligger och som är själva hjärtat i Paris. Ön var parisiernas huvudort, men arkeologiska fynd tyder på att det fanns bosättningar på platsen redan för sextusen år se- dan. Inte alls konstigt om Isistemplet  ligger under Notre-Dame i så fall. Ön kallas ju för Isisbåten till och med … Det slår mig att en annan version är att namnet tillkom efter att merovingerna intog staden någon gång i slutet av 400-talet, och att de döpte den efter Trojakungens son – prins Paris, vem han nu var?”
”Tänk om han var son till Isis?” retades Sharon, som misstänkte att Carlos tankegångar var på väg att sväva iväg. ”Om Isis var en av Anunnaki kan hon ju ha levt ganska länge menar jag.”
Sharon gav Carlos en illmarig blick. Carlos flinade, men valde att inte utveckla sina teorier.
 
Det var en trött trio som gick till sängs i Parisnatten. Angelo sov som ett barn men Sharon kunde inte somna. Hon kände sig rastlös och nervös och tankarna snurrade. De nästintill otroliga synkroniciteterna var svåra att greppa, och hon fick påminna sig om att fortsätta ha tillit. Angelo vände på sig och lade armen om hennes midja.
Sharon slappnade av och lyssnade till tonerna från rummet intill. Demis Roussos vibrerande stämma fick henne lugn, och texten talade sitt tydliga språk när han sjöng låten The Moon and I are in Love …
Den gudomliga intelligensen visste som vanligt exakt vad den skulle leverera.
 
  VIsdomskoden I, Den felande länken, kapitel 31.