Kvinnogravarna i Tuna, del 1

Dagens blogg ska handla om flera saker, för äntligen blev det av med ett besök på Västmanlands läns museeum i Västerås.
På bilden ser ni "kejsarinnan" Alice som poserar framför en vacker port på museet ... Följ med oss in för en tur bland utgrävningarna vid kvinnogravarna i Tuna ... 

Tänkte dock börja med en liten beskrivning av denna målning som märkigt nog fanns på väggen i museet. Målningen visar Marta och Marzella. Martas är attribut är ofta sked, kvast och nyckelknippa samt en behållare med vigvatten och en drake efter den medeltida legenden om Tarascus. Men stopp ett tag! Lägg märke till staven! Vi har nämligen anledning att återkomma till den när det gäller Tunagravarna! När det handlar om "draken" finns en intressant historia kopplad till Sydfrankrike dit Marta, Maria Magdalena, Maria Jakobea och Maria Salome hamnade efter Jesus avgång. 

Marta, och hennes tjänstekvinna Marzella, bosatte sig i ett enkelt och avsides beläget hus där de ägnade sig åt fasta och bön. Marta besegrade en människoätande drake som de omkringboende kallade Tarascus. Draken kuvades av att Marta stänkte vigvatten på den och höll upp ett kors framför den. Draken blev då beskedlig och hon kunde leda den till Arles. I Arles slogs den ihjäl med stenar och påkar. Därefter kallades platsen Marta bodde på för Tarascon. Jag har varit i Martas kyrka i Tarascon och kikat runt. Legenden berättar också om Martas död som hon fick kunskap om ett år i förväg. När det blev dags samlade hon de kvinnor som kommit till Tarascon, och som levde ett klosterliv, omkring sig med brinnande ljus. En stark vind blåste ut ljusen och Marta fick se en flock onda andar, men efter bön kom hennes syster Maria med en fackla i handen. Facklan tände ljusen och hon hörde Jesus som sade att det nu var hans tur att ta hand om henne så som hon alltid tagit hand om honom. Därefter dog hon.

Relikskrinet som en gång i tiden innehöll Martas reliker.
Från kyrkan i Tarascon.
 

                            Kryptan i Tarascon.

      Marta och tarasconen. Som sagt, lägg märke till staven! 
      Nu återgår vi till museet och Tunagraven! Häng med!

Så här står det på museet om graven i Tuna som ligger en bit från Anundshög i Västerås. Läs särskilt texten längst ner till höger. 

Bilder på föremålen: ormringarna överst och armbanden och halsbanden underst. Ni som har läst mina böcker ni vet att ormen står för feminin visdom ... Vi går vidare!

Just det! Kvinnan begravdes med en stav, men den kunde tyvärr inte bevaras. Kanske var det en völvestav, men förmodligen var det en prästinnestav. Personligen tror jag att denna kvinna ursprungligen var begravd i Anundshög, en tidig kultplats som tillhörde det urgamla matriarkatet i området (läs mer i paret Liljenroths superintressanta och alltid lika högaktuella böcker om de tidiga matriarkaten i Sverige) men som sedan flyttades för att graven inte skulle plundras av till exempel vikingar. Efter "utgrävningar" i Anundshög säger man att man bara stötte på en massa sten och därför inte fortsatte gräva, vilket är väldigt konstigt eftersom de borde känna till att man begravde folk i gropar i marken med träplank ovanpå och sedan fyllde på med just precis mängder av stenar tills det blev en hög. Högintressant är också att Humanism & Kunskap refererar till namnet HELHEM när det gäller Anundshög. Gudinnan Hel är den äldsta av alla gudinnor, och om Anundshög var en kultplats för gudinnan HEL, ja då börjar vi närma oss själva härdsmältan i människans historia. Vi ska återkomma till detta snarast möjligt i en helt egen blogg. Under tiden kan ni läsa Liljenroths böcker, men så här står det i Humanism & Kunskap: "Kung Anunds hög från 500 – 800 e.Kr. (vendeltid) är den största i Sverige och i närheten av den finns fem skeppssättningar, dvs höga stenar resta i formen av skepp. Vad användes skeppssättningarna till? Tolkningarna går isär. Var de förknippade med resan till Helheim (eller Helhem), den nedersta av de nio världarna inom den nordiska mytologin, dit de som avled av ålder eller sjukdom kom efter döden? Var det en plats för sedan länge glömda riter och ceremonier?" De skriver även så här om Tunagravarna: "Mycket tyder på att en del av dessa kvinnor kan ha haft ett religiös ämbete som frejaprästinnor, völvor eller 'husfruar' (Jungfrur? - min anmärkning) som ledde ceremonier." Det börjar brännas, känner ni det?

Staven då? Ja, den återkommer vi till i del två. Det var sannerligen inte det lättaste att hitta bilder på den men den beskrivs så här i Humanism & Kunskap: "I båten låg vackert snidade hushållsföremål. Dessutom låg där en mycket speciellt utformad trästav, som tyvärr inte konserverades utan nu är helt borta. (!!!) Arkeologer menar att det förmodligen var en völvestav. Völvan innehade ett ämbete med hög status. Med hjälp av en grupp kvinnor sjöngs hon in i ett förändrat medvetandetillstånd bortom tid och rum och där hon kunde få inblick i det kommande årets händelser och på så sätt ge råd till sitt folk. Kort sagt var hon en clairvoyant högt ansedd spåkvinna i samhällets tjänst."
I slutet av nästa vecka kommer fortsättningen om Tunastaven, förhoppningsvis med en bild från arkivet på museet ...

Tänkte avsluta med en hällristning i Västmanland inte helt omöjligt föreställande den bevingade planeten Nibiru.

Kommentera gärna: